Familjen Robarth

Saker att göra...

 Styltor

 Blomsteräng

 Första blombuketten till mamma.

Mera blommor.

 Skola

 Älskar att vinna!

 Utforska nya vägar.

Bus tillsammans!

Vardag, ...var dag.

Igår fick vi ett snabbt besked om att vi skulle inställa oss hos Notarius publikus för att få våra dokument godkända till domstolen. Det var bara att göra sig iordning och hoppa in i taxin som väntade utanför. Man kan tycka att det är ett stort utlägg man gör till adoptionsorganisationen, men de fixar med det mesta och servicen är god. Man behöver inte oroa sig utan bara följa strömmen.

Det känns som vår anknytning går i rätt riktning. Vi upplever att Christian har tagit till oss som föräldrar. Han lyssnar på oss, gör som vi säger, vi skrattar och har roligt tillsammans. Och de dagliga rutinerna börjar att fungera rätt bra, äta, sova och toalettbesök.

Men givetvis lever vi inte i någon perfekt värld och allt går inte alltid som på räls. Som nybliven förälder vill man ge all kärlek till sitt barn, men det kan ha sina baksidor. Som till exempel på morgonen när kläderna ska på, - det är klart han ska få välja själv! Och följden av det blir, att när favorit sockarna eller kalsongerna ligger i tvätten blir det konflikt. Ett barn som inte vill klä på sig för att det inte är rätt färg på sockarna är rätt så tålamodskrävande. Ni som har barn, vet och ni som väntar på barn, förbered er på detta.

Men man lär sig, man drar ner på alla möjligheter till val. Och på något sätt är det rätt så avgörande nu hur framtiden kommer att vara, det är viktigt att nu visa var gränser. En svår och tålamodskrävande uppgift när man som förälder vill ge den kärlek men så länge har velat ge. Och om man inte just nu upplever någon sorts vardag, så kommer det inom en snar framtid absolut att bli så.

Idag stod taxin utanför igen, färden styrdes mot ICBF, familjevårdsmyndigheten. Det är ICBF som fram tills nu har varit ansvariga för Christians omvårdnad, vilket innebär att vi bara har haft honom till låns.

Besöket på ICBF ställde också tålamodet på prov. Halv nio i morse kom taxin, halv tio skulle vi vara där. I Bogotá ska man alltid ta till lite extra restid, eftersom du aldrig vet hur trafiken är. Och just idag var trafiken lugn med påföljd att vi var en halvtimme tidiga till mötet. Däremot var det kö på ICBF, så det blev ändå en lång väntan.

Och hur underhåller man en sexåring i ett litet väntrum fullt med folk i två timmar? Dagens lärdom, ha alltid en reservplan när du har barn med dig, frukt, spel eller leksaker, och om du är i Colombia ha alltid med toapapper. Christians mage är inte riktigt i fas med ny omgivning och mat, så givetvis blev det ett toalettbesök, på en toalett utan toapapper.

Två och en halvtimmes väntan inklusive resa för ett möte som tog tio minuter. Vi är i Colombia nu och förmodligen är det här vardag?

Imorgon kommer advokaten att sammanställa alla våra papper och lämna över till domstolen. Vilken domstol som kommer att ta sig an vårt ärende lottas ut och i övermorgon vet vi vilken det blir. För en tid sen kunde man utifrån vilken domstol man tilldelades säga hur lång till det var kvar tills ärendet var klart. Så är inte längre fallet utan nu kan det ta lång tid och det kan gå fort, men något som är säkert är att det tar något längre tid än innan. Och det är på grund av att man på Colombiansk tv sände en dokumentär om landets adoptioner. I dokumentären ifrågasatte man sättet på hur man tog barnen ifrån föräldrarna. Det har påverkat hela adoptionsprocessen i Colombia och då även domstolarna, som i de flesta fallen ställer en extra fråga för att vara säkra på att inte bli ifrågasatta. Vilket gör att dokument tar en extra runda innan beslut fattas. Även om det här är nytt så kommer det också snart att bli vardag.

Nu börjar en ny väntan, en väntan som vi ska fylla med meningsfulla saker. Passa på att skapa goda rutiner i vardagen, leka, lära och ha roligt tillsammans. Men även göra extraordinära saker, saker som sticker ut från vardagen, det man kommer ihåg från tiden då vi var i Colombia. Minnen, minnen vi kan ta med oss hem och ta fram och glädjas åt resten av våra liv tillsammans. 

Den stora dagen.

Det har gått två dygn sen jag och Anna träffade Christian för första gången.
För två dagar sen var vi statister i vår film om familjen Robarth. Vi följde strömmen, gjorde som vi blev tillsagda att göra. Taxin kommer till hotellet, Pilar från Adoptionscentrum sitter i framsätet och berättar vad som kommer att hända. Vi stannar utanför barnhemmet Cran, kliver ur bilen och en vakt släpper in oss genom den stora grinden. Vi går där de säger att vi ska gå, vi gör det de säger att vi ska göra, vi är fortfarande statister i filmen om familjen Robarth. När vi går ner för trapporna, det är många steg, mot huvudbyggnaden på barnhemmet. Det känns overkligt, miljön, byggnaderna, färgerna, dofterna allt är annorlunda än hemma. En bit ner för trappan upptäcker barnen som leker lite överallt runt omkring, att det är något på gång. De börjar att ropa på spanska, ord, meningar, frågor som jag inte kan förstå. Pilar förklarar att de frågar vems föräldrar det är. Pilar svara till barnen att det är Christians föräldrar, och det tar inte lång tid innan alla barnen stämmer in i kör - papas de Christian, det är Christians föräldrar. Det är barn överallt och idag vill alla vara Christian, till och med flickorna kommer fram och säger att det är Christian, - me nombre es Christian.

Väl inne i huvudbyggnaden börja vi närma oss huvudrollsinnehavaren i vår film om familjen Robarth. En del pappersarbete innan dagens huvudscen och vi är fortfarande statister, de pekar på papper som är viktiga, de pekar var vi ska skriva under. Viktiga papper för framtiden, men just då fanns det något annat som känndes mycket viktigare. Helt plötsligt var vi inte statister längre utan skådespelare i vår film om familjen Robarth, men forfarande regiserade av den underbara personalen på Cran. Personal vars uppgift är att se till att vårt viktigaste möte blev så bra det bara kan.

Dagens huvudscen utspelar sig i ett rum, ett rum fyllt med ballonger i Christians nya lands färger, gult och blått. Det är ett rum fyllt med glädje. På väggarna hänger skådespelarfoton från andra filmer, nej det är foton på andra lyckliga familjer som också precis som vi har haft det viktigaste mötet just här. Så det är ett rum fyllt av glädje och lycka.

Nu är det inte månnga sekunder kvar till dagens huvudperson entrar scenen. Vi kan höra hur det tissla och tasslar utanför rummet. Regisören, Sandra som har varit Christians kontaktperson ber oss sätta oss i soffan, kameramannen, Pilar riktar in kameran för att få den bästa vinkeln. Känslan som nu infinner sig är obeskrivlig, där finns allt och inget. Förväntan, nevositet, spänning. När han kliver in framför oss, brister allt och vi kämpar för att inte tappa fattningen. Men solstrålen som står framför oss med ett leende, ett leende bredare än horisonten vid amerikas kust mot stillahavet. Då går det inte att hålla tillbaka längre, tårarna rinner ner för våra kinder, tårar som Christian ser. Christians reaktion på våra tårar är en jättekram, en kram som känns långt ner i själen.

Vi är inte längre statister, vi är inte längre birollsinnehavare, vi har nu huvudrollen tillsammans med vår underbara son Christian, i filmen om familjen Robarth.

Det har gått två dygn sedan den scenen utspelade sig, två dygn med förvandling, en tid som har förändrat oss från skådespelare. Nu har vi en annan roll i vår film, nu är vi själva regisörer, det är nu vi själva som skapar handlingen i vår film. En film med en handling som förmodligen har allt, glädje, dramatik och spänning.

De senaste två dygnen försöker vi regisera på bästa sätt, lära känna varandra, göra roliga saker ihop, spela, leka och rita. Men också hitta den nivå vi vill ha i framtiden, hitta de gränser och spelregler som måste till för att vardagen ska fungera. Det har varit två dygna mest av glädje och lycka, men allt kan inte fungera med en gång. Tålamod, tålamod för språket att inte alltid förstå varandra, tålamod att inte allt få göra presics som man vill, tålamot att måste göra vissa saker som inte alltid vill, borsta tänderna, äta mat man aldrig smakat innan, sova när det fortfarande finns program att titta på. Det är här dramat kommer in i vår film.

De senaste dygnen har känts som en film, en film om Christian, Anna och Joakim, filmen om familjen Robarth,. Och nu när jag sitter här så spolar jag fram och tillbaka för att njuta av den delen av vår film som vi kallar "den stora dagen".

Svårt att ta in.

Har så mycket att berätta men så lite ork. Det har varit en känslomässig urladdning idag, en på alla sätt helt fantastisk dag. Det är svårt att ta in allt som har hänt, men vi kommer med glädje att se tillbaka på vår "forever family day". Jag låter bilderna berätta.

En milstolpe.

En resa har alltid ett mål, men varje resa har även delmål och det är viktigt att man tar tillvara på tiden innan och efter dessa mål. För målen är inte den enda behållningen med en resa. Det är underbart att få njuta av atmosfären eller byta erfarenheter i möten med nya människor. En ny värld är inte bara naturen, kulturen eller platserna utan även den värld av upplevelser, erfarenheter och kunskap som möten med nya människor ger.

I morgon passerar den första milstolpen på vår resa. Klockan 9:00 är vi på barnhemmet Cran och för första gången får vi träffa Christian. Ett möte som sett fram emot så länge, ett möte som man förmodlingen känslomässigt inte kan förbereda sig på, varken jag, Anna eller Christian.

I dag träffade vi Adoptionscentrums representant här i Bogotá, Pilar och två personer från barnhemmet Cran, Maria Christina och Sandra. Vårt möte idag är till för att vara så förberedda man bara kan inför den tid vi har framför oss. Vi fick information om Christian, om hur han fungerar, vilka rutiner han har i sin vardag, vad han tycker om och vad han inte tycker om. Vi fick hans utveckling från den dagen han först kom till barnhemmet och till nu, framgångar och svårigheter, relationer med andra, hur han fungera med kompisar. Allt man kan och behöver veta fram till nu. För efter imorgon ligger ansvaret för Christians utveckling hos oss, mej och Anna och givetvis hos Christian själv. Och hur det kommer att gå vet ingen, utan det får tiden utvisa.

Sandra från Cran hade med sig teckningar som Christian hade gjort. Teckningarna föreställde mej, Anna och Christian, teckningarna hade solar och hjärtan och kändes glada. Förhoppningsvis beskriver de Christians känslor inför tiden tillsammans med sin nya familj. En annan sak Sandra hade med sig var ett gossedjur, en liten mjukishund. Den hade Christian kommit springande med när han hade fått reda på att Sandra skulle träffa oss idag. Han ville att vi skulle ha hans gossdjur hos oss inatt så att vi kunde tänka på honom tills vi träffar honom i morgon.

I morgon försätter vår resa, men inte som vanligt. I morgon försätter vår resa i en helt ny form, i morgon fortsätter vår resa som en familj. Då passerar vi en milstolpe, en milstolpe som vi kommer att minnas resten av våra liv.

Bogota 20 maj.

Casablanca

Ny tid

Ny tid betyder omställning, omställning till något annat och i vårt fall från att vara ett par till att bli en familj. Att för oss resa till Colombia innebär inte bara att vi kommit till en helt ny kontinent som vi aldrig tidigare varit på, utan att även bli något som vi så länge har längtat efter, att bli föräldrar.

Nu har vi varit i Bogotá Colombia i ett dygn och allt känns helt underbart. Resan hit gick helt utan hinder eller komplikationer. Vi var i god tid och det var ingen stress någon gång. Vår mellan landning i Madrid var bra, det var skönt att göra ett avbrott i den långa resan hit. Mottagandet i Bogotá, en taxi som väntade på flygplatsen, tog oss vidare till pensionat Casablanca. Väl framme väntade värdparet Marja och Manuel som bjöd på en underbar eftermiddagssol på terrassen.

Pensionat Casablanca ligger i ett lugnt villaområde på en av Bogotás bergssidor. Vi har en underbar utsikt från vårt rumsfönster. Atmosfären här är varm och vänlig, det här kommer bli en bra plats för familjen Robarth att tillbringa sin första tid tillsammans på. En ny tid och för tillfället i ett nytt land. Inte bara tidsomställning utan även en omställning till att bli föräldrar.

Upp bland molnen...

Nu börjar några dagars semester innan min föräldraledighet. På fredag blir det tåget till Kastrup. Där blir det flyg till Madrid med övernattning och på lördag direktflyg till Bogotá, Colombia.

På onsdag om en vecka åker vi till barnhemmet där vi träffar Christian för första gången. Efter ytterligare en vecka har vi ett möte med adoptionsmyndigheterna som efter mötet skickar våra adoptionshandlingar till domstolen och där börjar våran väntan. Men också vår första tid tillsammans som familj. En tid tillsammans för att lära känna varandra, en tid tillsammans för att ha roligt ihop, en tid som vi kommer att minnas med stor glädje.

Vår för hoppning är även att vi kommer ha möjlighet att få någon vecka med sol och bad i Karibien.

Vid våra Skypemöten med Chritian har han uttryckt att han är road av att flyga drake, i helgen var vi och köpte en. Nu är den nedpackad och det är inte ofta jag gillar när det blåser, men nu av en speciell anlednig så hoppas jag på blåst.

Första mötet.

Igår hade vi vårt första Skypemöte med vår son Christian. Det var ett möte med mycket glädje och skratt. Det var ett möte som överträffade alla våra förväntningar. Innan mötet kände vi spänning och nervositet, men det tog inte många sekunder innan det försvann.
Christian är ett riktigt charmtroll, han är nyfiken och intresserad, han glad och ger till och med komplimanger. Jag längtar tills nästa gång jag får prata med honom. Vi har två Skypemöten innan vi åker nästa fredag.
Den 18 maj bär det av till Madrid, en övernattning och sedan vidare till Bogota. Den 22 maj har vi ett möte med barnhemmets representanter och dagen efter åker vi till barnhemmet för överlämnande av Christian.

Nu är vi på gång!

Idag fick vi klartecken att åka iväg och träffa vår son Christian i Colombia. Om två veckor bär det av till Bogota, och helt plötsligt blev det mycket att göra, visum, boka resan och packa. Hur packar man till en tvåmånaders resa? Jag tror att vi väljer Airfrance, där får man ta två väskor per person, sammanlagt 46 kg. Det borde räcka ett tag.