Den stora dagen.

Det har gått två dygn sen jag och Anna träffade Christian för första gången.
För två dagar sen var vi statister i vår film om familjen Robarth. Vi följde strömmen, gjorde som vi blev tillsagda att göra. Taxin kommer till hotellet, Pilar från Adoptionscentrum sitter i framsätet och berättar vad som kommer att hända. Vi stannar utanför barnhemmet Cran, kliver ur bilen och en vakt släpper in oss genom den stora grinden. Vi går där de säger att vi ska gå, vi gör det de säger att vi ska göra, vi är fortfarande statister i filmen om familjen Robarth. När vi går ner för trapporna, det är många steg, mot huvudbyggnaden på barnhemmet. Det känns overkligt, miljön, byggnaderna, färgerna, dofterna allt är annorlunda än hemma. En bit ner för trappan upptäcker barnen som leker lite överallt runt omkring, att det är något på gång. De börjar att ropa på spanska, ord, meningar, frågor som jag inte kan förstå. Pilar förklarar att de frågar vems föräldrar det är. Pilar svara till barnen att det är Christians föräldrar, och det tar inte lång tid innan alla barnen stämmer in i kör - papas de Christian, det är Christians föräldrar. Det är barn överallt och idag vill alla vara Christian, till och med flickorna kommer fram och säger att det är Christian, - me nombre es Christian.

Väl inne i huvudbyggnaden börja vi närma oss huvudrollsinnehavaren i vår film om familjen Robarth. En del pappersarbete innan dagens huvudscen och vi är fortfarande statister, de pekar på papper som är viktiga, de pekar var vi ska skriva under. Viktiga papper för framtiden, men just då fanns det något annat som känndes mycket viktigare. Helt plötsligt var vi inte statister längre utan skådespelare i vår film om familjen Robarth, men forfarande regiserade av den underbara personalen på Cran. Personal vars uppgift är att se till att vårt viktigaste möte blev så bra det bara kan.

Dagens huvudscen utspelar sig i ett rum, ett rum fyllt med ballonger i Christians nya lands färger, gult och blått. Det är ett rum fyllt med glädje. På väggarna hänger skådespelarfoton från andra filmer, nej det är foton på andra lyckliga familjer som också precis som vi har haft det viktigaste mötet just här. Så det är ett rum fyllt av glädje och lycka.

Nu är det inte månnga sekunder kvar till dagens huvudperson entrar scenen. Vi kan höra hur det tissla och tasslar utanför rummet. Regisören, Sandra som har varit Christians kontaktperson ber oss sätta oss i soffan, kameramannen, Pilar riktar in kameran för att få den bästa vinkeln. Känslan som nu infinner sig är obeskrivlig, där finns allt och inget. Förväntan, nevositet, spänning. När han kliver in framför oss, brister allt och vi kämpar för att inte tappa fattningen. Men solstrålen som står framför oss med ett leende, ett leende bredare än horisonten vid amerikas kust mot stillahavet. Då går det inte att hålla tillbaka längre, tårarna rinner ner för våra kinder, tårar som Christian ser. Christians reaktion på våra tårar är en jättekram, en kram som känns långt ner i själen.

Vi är inte längre statister, vi är inte längre birollsinnehavare, vi har nu huvudrollen tillsammans med vår underbara son Christian, i filmen om familjen Robarth.

Det har gått två dygn sedan den scenen utspelade sig, två dygn med förvandling, en tid som har förändrat oss från skådespelare. Nu har vi en annan roll i vår film, nu är vi själva regisörer, det är nu vi själva som skapar handlingen i vår film. En film med en handling som förmodligen har allt, glädje, dramatik och spänning.

De senaste två dygnen försöker vi regisera på bästa sätt, lära känna varandra, göra roliga saker ihop, spela, leka och rita. Men också hitta den nivå vi vill ha i framtiden, hitta de gränser och spelregler som måste till för att vardagen ska fungera. Det har varit två dygna mest av glädje och lycka, men allt kan inte fungera med en gång. Tålamod, tålamod för språket att inte alltid förstå varandra, tålamod att inte allt få göra presics som man vill, tålamot att måste göra vissa saker som inte alltid vill, borsta tänderna, äta mat man aldrig smakat innan, sova när det fortfarande finns program att titta på. Det är här dramat kommer in i vår film.

De senaste dygnen har känts som en film, en film om Christian, Anna och Joakim, filmen om familjen Robarth,. Och nu när jag sitter här så spolar jag fram och tillbaka för att njuta av den delen av vår film som vi kallar "den stora dagen".