Vardag, ...var dag.

Igår fick vi ett snabbt besked om att vi skulle inställa oss hos Notarius publikus för att få våra dokument godkända till domstolen. Det var bara att göra sig iordning och hoppa in i taxin som väntade utanför. Man kan tycka att det är ett stort utlägg man gör till adoptionsorganisationen, men de fixar med det mesta och servicen är god. Man behöver inte oroa sig utan bara följa strömmen.

Det känns som vår anknytning går i rätt riktning. Vi upplever att Christian har tagit till oss som föräldrar. Han lyssnar på oss, gör som vi säger, vi skrattar och har roligt tillsammans. Och de dagliga rutinerna börjar att fungera rätt bra, äta, sova och toalettbesök.

Men givetvis lever vi inte i någon perfekt värld och allt går inte alltid som på räls. Som nybliven förälder vill man ge all kärlek till sitt barn, men det kan ha sina baksidor. Som till exempel på morgonen när kläderna ska på, - det är klart han ska få välja själv! Och följden av det blir, att när favorit sockarna eller kalsongerna ligger i tvätten blir det konflikt. Ett barn som inte vill klä på sig för att det inte är rätt färg på sockarna är rätt så tålamodskrävande. Ni som har barn, vet och ni som väntar på barn, förbered er på detta.

Men man lär sig, man drar ner på alla möjligheter till val. Och på något sätt är det rätt så avgörande nu hur framtiden kommer att vara, det är viktigt att nu visa var gränser. En svår och tålamodskrävande uppgift när man som förälder vill ge den kärlek men så länge har velat ge. Och om man inte just nu upplever någon sorts vardag, så kommer det inom en snar framtid absolut att bli så.

Idag stod taxin utanför igen, färden styrdes mot ICBF, familjevårdsmyndigheten. Det är ICBF som fram tills nu har varit ansvariga för Christians omvårdnad, vilket innebär att vi bara har haft honom till låns.

Besöket på ICBF ställde också tålamodet på prov. Halv nio i morse kom taxin, halv tio skulle vi vara där. I Bogotá ska man alltid ta till lite extra restid, eftersom du aldrig vet hur trafiken är. Och just idag var trafiken lugn med påföljd att vi var en halvtimme tidiga till mötet. Däremot var det kö på ICBF, så det blev ändå en lång väntan.

Och hur underhåller man en sexåring i ett litet väntrum fullt med folk i två timmar? Dagens lärdom, ha alltid en reservplan när du har barn med dig, frukt, spel eller leksaker, och om du är i Colombia ha alltid med toapapper. Christians mage är inte riktigt i fas med ny omgivning och mat, så givetvis blev det ett toalettbesök, på en toalett utan toapapper.

Två och en halvtimmes väntan inklusive resa för ett möte som tog tio minuter. Vi är i Colombia nu och förmodligen är det här vardag?

Imorgon kommer advokaten att sammanställa alla våra papper och lämna över till domstolen. Vilken domstol som kommer att ta sig an vårt ärende lottas ut och i övermorgon vet vi vilken det blir. För en tid sen kunde man utifrån vilken domstol man tilldelades säga hur lång till det var kvar tills ärendet var klart. Så är inte längre fallet utan nu kan det ta lång tid och det kan gå fort, men något som är säkert är att det tar något längre tid än innan. Och det är på grund av att man på Colombiansk tv sände en dokumentär om landets adoptioner. I dokumentären ifrågasatte man sättet på hur man tog barnen ifrån föräldrarna. Det har påverkat hela adoptionsprocessen i Colombia och då även domstolarna, som i de flesta fallen ställer en extra fråga för att vara säkra på att inte bli ifrågasatta. Vilket gör att dokument tar en extra runda innan beslut fattas. Även om det här är nytt så kommer det också snart att bli vardag.

Nu börjar en ny väntan, en väntan som vi ska fylla med meningsfulla saker. Passa på att skapa goda rutiner i vardagen, leka, lära och ha roligt tillsammans. Men även göra extraordinära saker, saker som sticker ut från vardagen, det man kommer ihåg från tiden då vi var i Colombia. Minnen, minnen vi kan ta med oss hem och ta fram och glädjas åt resten av våra liv tillsammans.